Järv

Gulo gulo

Järven är Europas största mårddjur och Finlands minsta stora rovdjur. Dess vetenskapliga namn, Gulo gulo, betyder frossare och anspelar på järvens giriga sätt att äta och lagra mat – den verkar döda så många byten den bara hinner för att fylla på förråden. Ordet järv härstammar från ett urnordiskt adjektiv för ett helbrunt djur.

Asätare

Den är en stark men ganska klumpig jägare, och använder därför gärna kadaver som andra rovdjur lämnat efter sig. Det gör den delvis beroende av förekomsten av andra stora rovdjur. Exempelvis i östra Finland hör älgkadaver som vargar lämnat till en järvhonas viktigaste föda. Bland det nordligaste Lapplands fjäll finns det däremot få stora rovdjur, och järven måste själv jaga ren. Det här gör att järven är mycket anpassningsbar – alltefter behov jagar den själv eller äter as som andra lämnat. Trots sin ringa storlek och sin klumpighet kan järven alltså till och med jaga ren och älg. Det lyckas bäst om snön bär järven men inte renen, eftersom järven då får ett övertag. Ibland jagar den också genom att lurpassa på något lämpligt byte och oväntat gå till attack.

Skarpt luktsinne

Järven har ett skarpt luktsinne som gör att den till exempel kan hitta bytesdjur den gömt. I djurparker kan djuren aktiveras med lukter. Man kan till exempel sprida ut eteriska oljor eller starkt doftande kryddor som järvarna gärna undersöker.

Färden fortsätter på snöskor

Eftersom järven har stora tassar bär snön den bättre än dess bytesdjur. Dess tassar är alltså stora i förhållande till djurets storlek och vikt. De fungerar på samma sätt som snöskor och till skillnad från de andra stora rovdjuren behöver järven sällan pulsa i snön. Järven är faktiskt i sitt esse på snö. Den är en skicklig klättrare med långa klor som gör att den lätt kan ta sig upp längs trädstammar.

Hot och skydd

De viktigaste hoten mot Finlands järvstam:

tjuvskytte
minskat snötäcke
liten population med ringa genetisk variation

Skyddsåtgärder:

arten är fredad, i renskötselområdet ges dispens för jakt
rovdjursersättning ges för skador orsakade av järv
järvar har utplanterats i Suomenselkä
järvens habitat skyddas
skyddsprogram för europeiska djurparker avsett att hålla djurparksbeståndet livskraftigt
till metoderna för skydd hör också forskning, upplysning och attitydfostran.

Ungarna föds i en snölya

Som andra mårddjur har järven fördröjd fosterutveckling. Brunsten infallar under sommaren, men ungarna (valparna) föds inte förrän följande vår. Järven föder 2–4 valpar i en lya i snön eller en bergsskreva. Snölyan kan vara flera meter lång. Årsrytmen är viktig för överlevnaden. Järven jagar bäst när skaren bär under vårvintern, och dessutom finns det då mest kadaver efter djur som dött under vintern.

Förråd för sämre tider

Vid bristande skare går jakten bra och järven kan som andra mårddjur ta byte i förråd. Det här har gett arten dess rykte som blodtörstigt rovdjur som dödar mer än den hinner äta. Faktum är ändå att järven ofta återvänder till sina gömställen när ingen annan föda finns att tillgå. Det här är typiskt rovdjursbeteende, och järven är egentligen inte någon exceptionell storätare. Förråden hittar den tack vare sitt goda luktsinne. Utöver as äter järven också smådäggdjur, harar, rävar, fåglar, grodor och bär. Den kan också tillgodogöra sig ben.

Utbredning

Järven betraktas som ett lappländskt djur, men knappa hälften av järvarna finns längre söderut, i Kajanaland, Norra Karelen och Suomenselkä. Järven kan vandra upp till 50 kilometer om dagen, och kringströvande järvar kan påträffas ända nere vid södra kusten. Dess sätt att röra sig är unikt: den lufsar med små vågliknande hopp. Järvar har enorma revir och en järvhanes revir kan sträcka sig över tusentals kvadratkilometer.